Förlorad utan dig

Nu står jag här och stirrar på mina tår igen,
trots att katten sprungit hem för längesen.
Och sko-arméns rader är brokiga och dörren står på glänt,
för du bröt dig in i mitt hjärta och du lämnade det tänt.

Nu spelar de dina hjärtslag på radion igen,
trots att dinosaurierna dog ut för längesen.
Och tallrikarna är tomma och bordet dukat för två,
för du var författaren och du lät vår historia sluta så.

Nu sitter jag här och räknar regndropparna igen,
trots att fjärilarnas hem i din mage är rivet för längesen.
Och ditt kaffe är för kallt och mitt te det bränns,
för du rev dig loss ur mig och det känns.

Nu sitter jag här och läser dina ord igen,
trots att fåglarna flyttat för längesen.
Och godnattsagans sista sida är läst och natten saknar slut,
för du var min ledstjärna och nu hittar jag inte ut.

En utdragen sekund och en kort evighet

Ett ytligt andetag och ett hjärta som slår ett slag för lite
Ett par ljusa ögon som glittrar och ett par mörka som beundrar
Det har bara gått ett par dagar. 

En utdragen sekund och en kort evighet
En lätt bris i en ljus natt och ett kallt litet hav
Det var en oändlighet sedan

Ett mörker utan slut och mardrömmar om dagarna
Flyktiga löften och kliande myggbett
Det kommer aldrig mer tillbaka

Påträngande minnen och hopknycklade papper
En mobil som aldrig ringer och ett oläst brev
Det bleknar nog snart

Varma läppar och strilande vatten
Tafatta gitarrtoner och två oktavers sång
Det händer i natt igen

En öronbedövande tystnad och dåligt gömda lögner
Ett berg av sorg och en dimma av borttappade tårar
Om det bara försvann

Dunkande musik och blinkande lampor 
En himmel av lycka och pulserande blod
Det varar i en kväll

En utbredd osäkerhet och en dålig känsla i magen
Vaga svar och lång väntan
Kommer det någonsin igen? 

Mörka nätter och blodiga vingar

Ett ändlöst pärlband av skimrande diamanter som svischar förbi, långt där nedanför. Bland de tunna strimmorna av moln tittar några blyga stjärnor fram och den tunna månskäran pryder det blecksvarta himlavalvet med sin bleka glans.  I den lätta brisen fladdrar en tunn, vit klänning kring bleka ben. Det mörka håret syns knappt i natten. Det är vackert som en dröm. 
Men det blåa räcket, som är svart i mörkret, är kallt mot bara armar. Betongvägen långt där nedanför är smutsig och hård och motorernas morrande dränker även de vackraste fåglarnas sång. Och smink klarar bara ett visst antal tårar innan det börjar rinna, kroppar bara ett visst antal slag, och hjärtan bara ett visst antal sår. Verkligheten är brutal som din värsta mardröm. 
Det var kanske bara ett ord. Bara en mening som du sade. Du kanske var uppe i ditt eget rus, för lycklig, ledsen eller arg för att märka hur dina vassa ord lämnade dig stående med brutna, blodiga fjädrar i dina alldeles för hårt knutna nävar. Ord, för ord, blick för blick har du hjälpt till att stampa, trycka och banka ned henne i sin egen pöl av rödfärgat vatten. Du har drivit henne på flykt, in i mörka skogar och svarta nätter. Du drog ut henne från molnen och tvingade in henne i en värld av förvrängda speglar och krokiga rötter. Hennes vingar är plockade och benen allt för tunna för ett så högt fall. Hon är instängd i ett fängelse utan väggar, en dockteater utan trådar, och hon hittar ingen annan väg ut. De kalla händerna greppar runt det blåa räcket och en röd stjärna flyger blinkande förbi. Kanske tänker hon på dig när hon lyfter foten och börjar klättra över. Kanske tänker hon på ditt hånfulla leende och flyktiga löften. Kanske skiner dina ögon som ledstjärnor i hennes inre och tvingar henne att lyfta över det andra benet. Kanske är det din röst som hetsar på i hennes öron. Ditt ansikte som ockuperar denna förstörda själs sinne när kroppen förvrids för att spegla den brutna insidan, under ett alldeles för tungt lastbilshjul. Och där står du kanske nu, med hennes vingar i dina blodiga händer. För flyga kunde hon inte. 
Men kanske är det du som gråtandes kommer springande genom mörkret. Som får molnen att lätta och månens sken att värma, om än bara tillräckligt länge för att lastbilen ska hinna stanna. För att hon ska hinna klättra tillbaka. Kanske är det du, som torkar bort tårarna, svarta av smink, från de, av hopplöshet, bleka kinderna.
Flyga kan hon inte.
Men kanske kan du lära henne gå. 

Kanske

Jag skulle kunna säga att hon stod under ett körsbärsträd den där eftermiddagen, då hon plötligt fick insikten. 
Jag skulle kunna beskriva de nyligen utslagna blommorna som smyckade trädets krona, i rosa och vitt, medan de spred den ljuvliga doften av återuppståndet liv. För att sedan berätta om de spröda kronbladen som långsamt singlade mot marken. Kanske, skulle jag kunna säga, kom insikten då hon fångade just ett av dessa blomblad i sin mjuka handflata. Men det hade varit en lögn.
För körsbärsträden stod fortfarande utan blommor den där dagen i April, då hon satt ute framför datorn. Och där hon satt fanns inte ett enda träd överhuvudtaget. Där fanns endast slitna träplankor och ett bord där någon precis spillt ut en karaff vatten. Som tur var inte över datorn. Och inte var det väl någon slags insikt hon fick heller direkt. Det var bara en känsla. En känsla som långsamt kröp inpå henne. Nära, smög den sig, utan att synas eller höras. Men flickan kände den. Den kittlade henne när den kröp över hennes bara hud. Det var en känsla som sade: Kanske. Kanske skulle något hända. Kanske var något annorlunda. Det var inte ett ja. Men det var inte heller ett nej. Och det var annorlunda än allt annat hon tidigare upplevt. 

När änglarna sover

Du ligger och sover.
Dina ljudliga andetag ekar i mitt öra. Snurrar runt och träffar hammaren, städet och stigbygeln.
Eller i vilken ordning de nu sitter. Spelar det någon roll egentligen?
Din hand håller om min midja, håller mig så nära, trots att du för längesedan lämnat min famn för sömnens.
Du är så vacker när du sover.
Jag stryker din panna.
Du viskar mitt namn.
Du är med mig i drömmarnas land, och jag med dig i vaket tillstånd.
Mina fingrar följer konturerna av dina läppar, dina kindben och din käke.
Memorerar deras form för den dag då du inte längre är här.
För den kommer, den dagen. Jag kan känna det i hela min kropp.
Den ligger bakom den desperation som jag håller om dig med.
Och min ständiga kamp för att inte sluta ögonlocken och förlora dig ur sikte, om ens för en sekund.

Men hur hårt jag än håller om dig, så glider du långsamt ur mitt grepp.
Trots att jag ser djupt in i de där blåa ögonen när jag säger att jag älskar dig, så är du allt mer avlägsen.
Och jag ber till alla gudar som jag har slutat tro på att du ska få stanna här hos mig. Men jag fruktar att de tror lika lite på mig, som jag på dem.
Och domedagen kommer allt närmare.
Jag skakar nu, och tårar faller ur mina torra ögon, ner på dig.
Jag vill väcka dig! Jag vill inte kasta bort den sista stunden jag har med dig så här!
Men du vänder dig mot mig i sömnen, drar mig närmare och ler.
Och jag kan inte. Jag kan inte rädda mig. Jag kan inte rädda oss.
Våra liv dras isär allt mer, vår tid rinner ut.
Men du ligger och sover, i en plats bortom all oro. Just nu.
Och om bara några sekunder, så kommer just detta ögonblick att vara förbi.

Över ett år

Hon har inte sett dig på över ett år.
Men inte har hon glömt dig, sedan senaste gången hon tänkte på dig, igår.
Men hösten kom och hösten gick.
Och dina ögon är inte lika blå som de en gång var, i hennes minne.
Och vintern kom och vintern gick.
Och dina konturer är bleknade av frostens bett.
Och våren kom. Och sedan, sommaren.
De kom för att stanna. Och med sig förde de lycka och ljus.
Och här står du nu.

Hon har inte sett dig på över ett år.
Vad tänkte du på då, när kölden var så svår?
Och vem är du nu att rycka upp hennes nyfunna rötter och riva upp dåligt läkta sår?
Hon har ju trots allt inte sett något av dig, på över ett år.

More than just a drop of blood

“He died a beautiful day in May” people would say when they talked about it later. And it was indeed. All the flowers stood in full bloom and the air was buzzing with the noises of all the newborn bumblebees. The sky was filled with swallows, chasing insects and chirping happily. The rapeseed had never been so yellow. The whole world was born anew, in sparkling colors, this day. The day he died. But as they talked about it, so many years later, they would never mention the feeling of dread that hung in the air. They always avoided speaking about the ominous feeling that did not quite match the birds’ happy sounds or the flowers’ bright colors. They never brought up the dark figure, silhouetted against the light blue sky.

But there it was, too far off in the distance to make out any details, the silhouette of a young man. His muscular shoulders were slumped, and he did not appear tall even though he possessed an impressive height. He stood completely still, not twitching so much as a muscle. If you would have been standing closer you would have seen his beautiful features, smeared with a fury that was slowly fading away, giving place for an overwhelming sadness. It was a sorrow that did not belong in such a young man’s face. But no one stood that close. In fact, there was no one to witness the scene taking place at all. For a long time he just stood there, staring at the beautiful scene before him. Some might wonder what he thought about, at that point. One might ask oneself if he tried to find an answer among the flowers, if he searched for some hidden reason to endure in the song of the hundred birds. But no one was there to ask him and no one was there to listen. Not that day or any other. Because of this no one will ever know.

Suddenly he started running. He stumbled and fell and jumped over fences but he continued nevertheless. Until he reached the middle of the field he ran. There he stopped, just as abruptly as he had begun.

The rapeseed had never been so yellow. The man’s heart had never been so dark. In vain he fell down to his knees, like a man in prayer. But the young man did not pray. He had not done so in a long time. He had ceased to believe many years ago. Either God did not exist or he had given up on him a long time ago. The young man did not know which was worst. If a man is not good enough for God, for what does he serve? If you are loved by no one, then what is worth living for? Do you even exist if there is no one left that would miss you if you went away? The young man did not know the answers, nor did he have any intention to find out.

“He died a beautiful day in May” the people would say when they talked about it afterwards. They would go on speaking about how all the birds sang for his soul in heaven and even the rapeseed seemed to bloom with more color. No one would ever mention the way his cold hand was curled around the knife or how all the color had left his face as he bled to death. He died, they would say, because even when he was dead, speaking of his suicide seemed too shameful. And they would never accept the fact that they could have done something more, something different, to change his destiny. People never do.

Underbara Mardröm

Några utrivna sidor ur en gammal anteckningsbok.
Ett hjärta, sönderrivet och ihopsytt.
Några gånger för mycket.

Ett hopknycklat ark i en annars tom papperskorg.
Tårar som faller, osynliga för världen.
Ännu en gång.

Papper som långsamt krullas ihop, av lågornas tunga.
Stjärnor som tänds, hopp som släcks.
En sista gång.

Och skuggorna faller långa, på väggen i mitt rum.
Din dansar så glatt, så oberört.
Utan ett tungt hjärta.

Den är överallt, men dig hittar jag ingenstans.
Jag letar överallt, men finner dig endast
bakom slutna ögonlock

Där är ditt leende fortfarande bara för mig
och sorgerna är dränkta i lyckans glada rus
i dina blåa ögon

Och när mörkret faller, som så många gånger förut,
Då är du är min,
underbara mardröm

Kanske då

Om bara regnet hade smattrat mot gatan. Om vattnet bara hade strilat ner längs den unga flickans rygg och blandat sig med tårarna som föll från hennes stora ögon. Om hon bara hade sjunkit ner i en pöl, utan att bry sig om regnet, och stirrat ut i mörkret. Om håret bara hade klistrat sig längs med hennes smala ansikte och hon huttrande hade slagit armarna kring sig själv. Kanske då.

Om den unga tjejens långa mörka hår hade varit smutsigt och hoptovat. Om hon bara hade varit så vacker där hon stod, med en ensam tår, glittrande, på en av hennes bleka kinder och med en trasig, vit klänning fladdrandes i vinden. 
Om hon bara hade ropat hans namn ut i den svarta rymden. Sträckt sina smala armar upp mot de avlägsna stjärnorna. Om en stjärna bara hade fallit. Kanske då.

Om det bara hade varit snö. Om det bara hade varit snö i drivor den där dagen och den ensamma gestalten hade stått barfota, endast iklädd en tunn klänning. Om tårarna bara hade frusit till is i hennes långa mörka ögonfransar, medan färgen lämnade hennes frusna fingrar. Om hon bara hade viskat hans namn och sett det stiga som ett rökmoln mot den gråa himlen. 
Kanske då.

Kanske då hade det haft någon betydelse. Kanske hade det varit sorgligt då. 

Om bara inte flickan varit ensam i ett hus med en skällande hund. Om hon bara inte hade nickat och lett tills dörren slog igen bakom den bästa tiden i hennes liv. Om bara inte sminket hade runnit längs med hennes kinder när hon grät. Om hon bara inte hade slängt de där breven hon skrev, kvävt skriken om nätterna och dolt sorgerna bakom leenden. Kanske då.

Kanske hade det varit sorgligt då. Kanske hade någon brytt sig då.

Om hon bara hade vetat. Att allt kunde bli till nästan ingenting alls på mindre än en minut. Om hon bara hade vetat att orden som föll skulle byggas upp till en storm som rev ned allt i sin väg. Allt som de försiktigt byggt upp. Om hon bara hade vetat.
Om hon bara hade vetat att det är minst lika sorgligt att sitta ensam på ett hårt golv i sitt eget hus med rinnande smink, som att stå ute i regnet. Kanske då.

Kanske hade något varit annorlunda då. Kanske hade ordet vi fortfarande funnits i världen.
Kanske då. 

Mindre än tre

Hur kan det lättaste vara det svåraste?
Endast två knapptryck bort och jag som trodde att jag var stark. 
Mindre än tre. Så står det. Det är inte ens ett riktigt hjärta. Mindre än tre. 
Det är det enda som finns kvar nu. Ett minne av det som var. 
Det och dammet som samlas på fotografierna. Det är som om det visste att det inte längre finns något vi att visa. Det är som om det visste att vi blev jag och du när dörren slog igen bakom dig och du var borta ur mitt liv. Det är som att det vet att min kudde ännu inte har torkat när jag vaknar på morgonen. Som om att det hör mina kvävda skrik om nätterna och drömmarna som inte lämnar mig ifred. Och kanske vet det. Kanske är det det enda som ser igenom sminket jag sätter på varje morgon, tillsammans med det briljanta leendet. Ser igenom alla skratt och ”jag är okej”. Det enda som är där att bevittna tårarna som faller när gardinerna dras för. 
Mindre än tre. Färre än tre dammiga fotografier. Ett oäkta hjärta. Ett oäkta leende. Två knapptryck som bara är lite för mycket och jag som trodde att jag var okej utan dig.